Termiternas liv av Maurice Maeterlinck

Maurice Polydore Marie Bernard Maeterlinck föddes 1862. Vid sin död 1949 lämnade han efter sig en diger lista publicerade verk. Han försökte sig på romanförfattandet och skrev poesi. Han var en uppskattad sakprosaiker, men framför allt var det hans begåvning som dramatiker som gav honom ryktbarhet. När han 1911 tilldelades Nobelpriset i litteratur var det ”på grund av hans mångsidiga litterära verksamhet och särskilt hans dramatiska skapelser, som utmärka sig genom fantasirikedom och genom en poetisk idealitet, vilken, stundom i sagospelets slöjade form, röjer djup inlevelse samt på ett hemlighetsfullt sätt tilltalar läsarens känsla och aning”.Ingen bok har skadat hans eftermäle lika mycket som Termiternas liv (La Vie des termites, 1926). Anklagelserna om plagiat, att ha tagit mycket av tankarna från den sydafrikanske författaren Eugène Marais verk Die Siel van die Mier, har förföljt boken. Med tiden har detta kommit att färga de flesta biografier som skrivs om Maeterlinck.

Men Termiternas liv är oerhörd läsning. Här finns kapitel som ”Den ockulta makten”, ”Termiternas moral” och ”Ödet”. Det är tungt och dramatiskt, och som läsupplevelse betraktat en oerhörd läsning. Termiterna är ”dömda till det eviga mörkret”. Termitstackens hanar är en ”kast av sysslolösa furstar, glupska, oregerliga, njutningslystna, sinnliga, besvärliga, dumma och uppenbarligen föraktade” och efter ”bröllopsflykten då deras uppgift är avklarad massakreras de skändligt”. Hos termiterna, skrev Maeterlinck, finner vi ”den fullt genomförda kommunismen”. Där Marais förtjänar att lyftas upp för sin entomologiska insats, är det Maeterlincks bok som fortfarande är värd att läsa.

Termiternas liv publiceras av Vendels förlag. Göran Hjalmarsson har med en blick på originalet moderniserat och vid behov rättat Hugo Hultenbergs översättning från 1927. Författaren och vetenskapsjournalisten Torill Kornfeldt har skrivit ett efterord om Termiternas liv som vetenskapslitteratur. Förläggaren Johan Jönsson sätter i förordet boken i dess litteraturhistoriska sammanhang och förklarar varför Vendels förlag så gärna har velat tillgängliggöra boken igen. Maurice Maeterlinck står för termiterna, såväl svaren som frågorna:

I termitsamhället återfinner vi bikupans stora problem, men här är det ännu mer olösligt till följd av den mer invecklade organisationen. Vem är det som regerar här? Vem är det som ger befallningar, förutser framtiden, gör upp planer, håller allt i gång, sköter förvaltningen, dömer till döden? Det är inte suveränerna, som lever i eländigt slaveri under sina respektive uppgifter och för sin föda är beroende av arbetarnas goda vilja och hålls fångna i sin bur, de enda för övrigt i hela samhället som inte har rätt att bege sig utanför dess murar. Kungen är en stackars skygg och förskrämd varelse halvt krossad under sin makas svällande buk. Vad drottningen beträffar så är hon kanske det mest beklagansvärda offret av en organisation inom vilken alla offras åt en mystisk och okänd gud.